Inskränkningar av upphovsrätten
Nya inskränkningar av upphovsrätten
I upphovsrättslagen ingår från tidigare flera inskränkningar av upphovsmannens ensamrätt. Bestämmelserna har i regel tolkats snävt och nästan alla av dem har man kunnat komma överens om även på annat sätt. Lagändringen underlättar användningen av verk genom att man föreskriver om nya inskränkningar av upphovsrätten, varav en del är tvingande. Inskränkningar har införts i fråga om text- och datautvinning, användning i illustrativt syfte i undervisningen, användning av utgångna verk vid kulturarvsinstitutioner samt för att trygga yttrandefriheten. Användningen av verk och utnyttjandet av de nya inskränkningarna underlättas genom att man uppdaterat avtalslicensbestämmelserna.
Användningen av verk i en digital miljö underlättas också genom att man begränsat fotografers skydd för närstående rättigheter.
Text- och datautvinning (13 b §, art 3 och 4)
I 13 b § i upphovsrättslagen föreskrivs om en ny inskränkning av upphovsrätten som tillåter framställning av exemplar av ett verk för text- och datautvinning. I enlighet med direktivet delas inskränkningen in i allmän datautvinning, som sker för vilket ändamål som helst, och i speciell datautvinning som sker för vetenskaplig forskning. Den senare av dessa har föreskrivits som en obligatorisk inskränkning i DSM-direktivet.
Med text- och datautvinning avses enligt direktivet automatiserad analysteknik som används för att analysera text och data i digital form för att generera information. Informationen kan vara exempelvis mönster, trender och samband. Utvinning kan också göras vid företag och i förtjänstsyfte.
Ett villkor för all text- och datautvinning är att det finns laglig tillgång till verket. Med laglig tillgång avses att verket eller något annat skyddat material är tillgängligt med rättsinnehavarens tillstånd eller fritt på internet utan att tillgången till det har begränsats. Laglig tillgång kan också grunda sig på beställning eller något annat anskaffningsavtal; t.ex. material som finns bakom en betalmur kan också i regel utvinnas med stöd av inskränkningsbestämmelsen.
Allmän datautvinning
Den som har laglig tillgång till ett verk får framställa exemplar av det och lagra det enbart för text- och datautvinning, om inte rättsinnehavaren har förbehållit sig denna rätt genom avtal eller tekniskt.
I fråga om innehåll som finns i en nätmiljö kan rätten förbehållas endast genom maskinläsbara metoder, dvs. exempelvis i metadata eller i användarvillkor i digital form. I situationer där man i text- och datautvinning endast framställer tillfälliga exemplar av verk tillämpas därtill den tvingande inskränkningen av tillfällig framställning av exemplar (11 a §), som inte kan begränsas genom avtal.
Datautvinning för vetenskaplig forskning
Forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner som framställer exemplar av verk för text- och datautvinning som sker i vetenskaplig forskning får även lagra dessa för forskningsändamål, inbegripet för senare verifiering av forskningsresultat, dvs. i praktiken varaktigt. Då får verksexemplaren vara tillgängliga endast för dem som har rätt till detta.
Man kan inte avvika från denna rätt genom avtal, dvs. rättsinnehavaren kan inte hindra eller begränsa den. Upphovsmannen har inte heller rätt till ersättning för datautvinning som sker för forskningsändamål.
Forskningsorganisationer är sammanslutningar vars primära syfte är att bedriva vetenskaplig forskning eller att bedriva sådan vid sidan av erbjudandet av utbildningstjänster. Som forskningsorganisation anses inte en organisation där affärsföretag som innehar avgörande inflytande på basis av det kan använda bestämmanderätt antingen som aktieägare eller delägare.
Kulturarvsinstitutioner är bibliotek och museer som är öppna för allmänheten samt arkiv och film- och ljudarkiv. I praktiken handlar det om bl.a. nationalbibliotek, nationalarkiv, läroanstalter i fråga om deras arkiv och bibliotek som är öppna för allmänheten, forskningsorganisationer och rundradioorganisationer, i Finland Rundradion.
Användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning (14 och 14 a §, art 5 och 7)
DSM-direktivet förpliktar medlemsstaterna att införa en ny begränsning som gäller användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning. Direktivet tillåter dock även nationella avtalsbaserade lösningar, såsom avtalslicenssystemet som används i Finland. Således gick lagstiftaren in för en lösning där de fria licensmarknaderna och den befintliga avtalslicensen kompletteras med en ny inskränkningsbestämmelse. Även i Sverige och Danmark har man gått in för samma lösning.
Tillämpningsområdet för avtalslicensbestämmelsen (14 §) som gäller användning av verk inom undervisning och vetenskaplig forskning utvidgades från överföring till allmänheten till tillgängliggörande för allmänheten. Bland sätten att använda verk omfattar bestämmelsen nu även offentligt framförande och offentlig visning. Utvidgningen var nödvändig eftersom audiovisuellt material redan används i undervisningen i stor utsträckning.
I första hand måste man utreda om tillstånd att använda verket finns till buds. Om tillstånd finns till buds eller erbjuds får verket användas endast genom att skaffa tillstånd; ofta har de tillstånd som behövs redan skaffats direkt till läroanstalten. Den nya inskränkningsbestämmelsen (14 a §) anger att om avtalslicenser eller andra användningstillstånd inte alls finns till buds, eller inte är lättillgängliga, får ett offentliggjort verk göras tillgängligt för allmänheten och av verket framställas exemplar i illustrativt syfte inom undervisningen, förutsatt att användningen av verket äger rum vid ett tillfälle som riktar sig till en viss begränsad personkrets eller i en säker elektronisk miljö.
Användning av verk med stöd av inskränkningsbestämmelsen
Med stöd av inskränkningsbestämmelsen får ett verk användas i vilken som helst undervisningsverksamhet som inte sker i förtjänstsyfte – från småbarnspedagogik till högskoleutbildning, inklusive grundläggande konstundervisning och fritt bildningsarbete. Undervisningsverksamheten kan ske digitalt eller som distansundervisning i en säker elektronisk miljö. Säkra digitala miljöer är digitala undervisnings- och lärmiljöer där tillträdet begränsas till en begränsad personkrets vid läroanstalten. Bestämmelsen tillämpas inte på sådana elektroniska lärmiljöer, kursplattformar eller material relaterat till undervisningen som allmänheten har fri tillgång till.
Med stöd av inskränkningsbestämmelsen får verk användas i gränsöverskridande undervisningsverksamhet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Den begränsade personkretsen kan alltså innefatta distansstuderande från olika EES-länder. I samband med användningen av verket ska källan och i mån av möjlighet även upphovsmannen nämnas.
I avvikelse från direktivet utvidgades paragrafens tillämpningsområde även till offentligt framförande. I propositionens motiveringar anges uttryckligen att detta möjliggör streaming av fritt tillgängliga videor i streamingtjänster såsom YouTube för att illustrera undervisningen. YouTube får alltså användas i undervisningen i illustrativt syfte.
För att illustrera undervisningen får man i regel endast visa delar eller utdrag ur ett verk, inte hela verk. Bestämmelsen tillåter inte visning av hela tv-program eller filmer från t.ex. YouTube. Licens för att visa sådana kan begäras från Kopiosto eller M&M Viihdepalvelu (Elokuvalisenssi).
Att visa ett kort eller begränsat verk i sin helhet för att illustrera undervisningen kan dock ibland vara motiverat, exempelvis i fråga om upplysningsfilmer som skapats för undervisning. Det beror på sammanhanget och användningssituationen hur stor del av verket som behöver användas. Även det använda verksslagets särdrag påverkar detta.
Inskränkningsbestämmelsen är tvingande och man kan inte avvika från den genom avtal.
Utgångna verk (16 §, 16 g-16 j §, art 6, 8-11)
I fråga om utgångna verk i kulturarvsinstitutioners samlingar förutsätter direktivet att medlemsstaterna föreskriver om möjlighet för kulturarvsinstitutioner att framställa exemplar av verken och göra dem tillgängliga för allmänheten genom avtal som ingås med kollektiva förvaltningsorganisationer som företräder rättsinnehavarna. Om det i fråga om någon typ av verk inte finns en representativ organisation som kan bevilja tillstånden i fråga ska medlemsstaterna säkerställa att användningen är möjlig med stöd av en inskränkning av upphovsrätten. Det handlar alltså om en sekundär inskränkning.
Skyldigheterna har genomförts i Finland genom att komplettera regleringen av användningen av verk vid kulturarvsinstitutioner, dvs. arkiv, bibliotek som är öppna för allmänheten och museer. Till lagen fogades de nya paragraferna 16 g §–16 j §. Med stöd av den nya avtalslicensbestämmelsen 16 g § får kulturarvsinstitutioner använda utgångna verk. Bestämmelsen innefattar även verk som aldrig varit kommersiellt tillgängliga. Avtalslicensorganisationen bedömer om villkoren för beviljande av tillstånd uppfylls. Om avtalslicensorganisationen inte är representativ i fråga om någon viss grupp av verk, kan ifrågavarande grupp av verk användas med stöd av den nya inskränkningsbestämmelsen i 16 h §.
Den nya inskränkningsbestämmelsen (16 h §) gäller endast verk som inte är eller aldrig har varit kommersiellt tillgängliga. I detta fall gör kulturarvsinstitutionen bedömningen och verifieringen enligt det lagstadgade förfarandet. Ett verk som aldrig har varit kommersiellt tillgängligt kan användas enligt de nya paragraferna först fem år efter att verket har tagits in i institutionens samling. I fråga om dator- eller videospel är användning möjlig när sju år har förflutit från det att spelet gavs ut. I fråga om verk som det bara finns ett enda exemplar av är tidsgränsen i inskränkningsbestämmelsen bunden till upphovsmannens livstid.
Till skillnad från andra inskränkningsbestämmelser har upphovsmannen rätt att förbjuda användning av sitt verk med stöd av denna inskränkning och avtalslicensen. De nya paragraferna ger närmare bestämmelser om användning av denna förbudsrätt. Bland annat ska förbudet specificeras så att det eller de verk som förbudet gäller kan identifieras. Förbudsanmälan ska registreras i Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets (EUIPO) register och för registreringen svarar kulturarvsinstitutionen eller avtalslicensorganisationen som förbudet har anmälts till.
Statsrådet utfärdar genom förordning bestämmelser om vilka arkiv, bibliotek som är öppna för allmänheten eller museer som ska anses vara kulturarvsinstitutioner. I motsats till vad som gäller datautvinning enligt 13 b § räknas Rundradion inte här som en kulturarvsinstitution.
Tryggande av yttrandefriheten (23 a §, art 17)
DSM-direktivet förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att de som använder onlinetjänster för delning av innehåll i varje medlemsstat kan använda inskränkningar av upphovsrätten som syftar till att trygga yttrandefriheten. Bestämmelsen genomfördes genom den nya 23 a § i upphovsrättslagen: ett verk som har offentliggjorts får användas i parodier, karikatyrer och pastischer.
Parodier har även tidigare tillåtits i Finland om de har varit självständiga verk till följd av fri bearbetning. Nu är parodier, karikatyrer och pastischer tvingande inskränkningar utan krav på att tröskeln som självständiga verk överskrids.
Det är bra att notera att bestämmelserna om moraliska rättigheter i 3 § i upphovsrättslagen gäller även i fråga om parodi, karikatyr och pastisch. Därtill gäller kraven på laglig källa i 11 §.
Parodi
Ur upphovsrättens perspektiv är kännetecken för parodier att de hänvisar till befintliga verk men avviker från dem på ett uppenbart sätt och att de uttrycker humor eller skämt. En parodi behöver inte vara originell eller till formen sådan att den inte kan kopplas till det ursprungliga verkets upphovsman. Av parodier krävs inte heller att de riktar sig mot det ursprungliga verket, eller att det ursprungliga verket anges som källa.
Enligt EU-domstolens Deckmyn-dom (C-201/13) är parodi ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom hela unionen. Parodi är en tillåten inskränkning av upphovsrätten som en del av yttrandefriheten. Enligt domstolen har yttrandefriheten dock egna inskränkningar, till exempel om yttrandet förmedlar ett budskap som strider mot principen om diskrimineringsförbud i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Då har det ursprungliga verkets upphovsman (eller varumärkets innehavare) rätt att förbjuda att verket (eller varumärket) förknippas med det diskriminerande budskapet.
Således kan en parodi eller karikatyr som diskriminerar eller kränker på basis av kön, etniskt ursprung, religiös övertygelse eller på andra sätt inte anses vara en tillåten parodi som omfattas av inskränkningen av upphovsrätten.
Däremot behöver parodi inte överensstämma med god sed för att vara tillåten som en inskränkning av upphovsrätten. Således tillåts även parodier som vissa anser vara vulgära, så länge de inte innehåller ett diskriminerande budskap.
Memer avser i en upphovsrättslig kontext bilder, videor, gif-animationer eller annat innehåll som sprids på internet och som är humoristiska eller kommenterar aktuella fenomen. För att skapa sådana används ett verk eller en del av ett verk, antingen som sådant eller i redigerad form. Memer kan helt enkelt vara sätt att förstärka kommunikationen till exempel för att uttrycka känslotillstånd, men de kan också vara en del av den samhälleliga diskussionen. Memer kan också anses vara en underart av näthumorn och som sådana är deras humor besläktad med exempelvis politiska karikatyrer.
Memer har traditionellt ansetts vara tillåtna med stöd av inskränkningar av upphovsrätten, vanligtvis parodiundantaget. I samband med införandet av DSM-direktivet betonade man
vikten av att tillåta memer som en del av medborgarnas yttrandefrihet.
Karikatyr
En karikatyr är en överdriven eller förenklad humoristisk bild, som även kallas för skämtteckning. Med karikatyrer fäster man avsiktligt uppmärksamhet vid subjektets egenskaper eller verksamhet. Politiska skämtteckningar som hånar en persons politiska verksamhet eller tar ställning till något aktuellt ämne är typexempel på karikatyrer. Å andra sidan kan karikatyrer också vara gatukonstnärers roliga porträtt som överdriver modellens utseende. En karikatyr kan således vara både politisk och opolitisk.
Pastisch
Med pastisch avses en imitation eller ett kombinationsverk som efterliknar en tidigare upphovsmans eller ett tidigare verks stil. Slutresultatet kan vara ett eget originellt verk, som får skydd som ett konstnärligt verk om verkströskeln överskrids. Även om verkströskeln inte överskrids så är pastisch en tillåten inskränkning av upphovsrätten. Pastisch är vanligast inom bildkonsten, men förekommer även inom litteratur, film och musik. Pastisch avviker från parodi genom att syftet inte behöver vara humoristiskt. Även en pastisch kan dock vara ställningstagande, hånande och humoristisk, och då kan den anses vara både pastisch och parodi.
Skillnaden mellan det ursprungliga verket och pastischen är vanligtvis märkbar, även om den är liten. En pastisch är dock inte ett plagiat, eftersom den uppenbart är en imitation av det ursprungliga verket snarare än en kopia. Konstförfalskningar som framställs i kriminellt syfte är inte heller pastischer.
Fotografens närstående rättighet (49 a §, art 14)
I och med lagändringen begränsades fotografens närstående rättighet enligt 49 a § i upphovsrättslagen: fotografer har inte längre rätt till ett fotografi av ett bildkonstverk om verkets skyddstid har upphört. Med fotografi avses även avbildningar som framställts på sätt som kan jämföras med fotografering.
Bestämmelsen tillämpas på fotografiska verk och andra bildkonstverk. Sådana är åtminstone målningar, skulpturer, grafik, reliefer (medaljer och reliefer), textiltryck, vävda konstverk, mosaikverk samt glas- och keramikarbeten som anses vara bildkonstverk.