Onlinesändningsdirektivet
Onlinesändningsdirektivet (25 h §, 25 m §, 64 b §, 50 f §; art 2, 4, 5 och 7)
Lagändringarna genomförde förutom upphovsrättsdirektivet även EU:s onlinesändningsdirektiv av den 17 april 2019 (EU) 2019/789. Med direktivet strävar man efter att främja vidare spridning av tv- och radioprogram med ursprung i EU-medlemsstaterna och att underlätta licensiering av verk och andra skyddade alster som ingår i programmen. Lagändringarna som direktivet förutsätter gäller endast affärsverksamhet.
De ändringar som onlinesändningsdirektivet förutsätter har genomförts i Finland genom två nya paragrafer (64 b § och 50 f § – den gamla 64 b § flyttades i oförändrad form och är nu 64 e §) samt genom att ändra 25 h § om vidaresändning av radio- och televisionsutsändningar så att den motsvarar kraven i direktivet. Genom ändringarna säkerställdes regleringens teknologineutralitet.
Med vidaresändning avses enligt direktivet samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning av en ursprunglig sändning av en annan part än det sändarföretag som gjorde den ursprungliga sändningen. Begreppet omfattar vidaresändning förutom via kabel även i iptv-nätverk eller någon annan kontrollerad miljö, där mottagargruppen är bestämd. Begreppet omfattar inte fri vidaresändning i internet.
I den nya 64 b § föreskrivs om ursprungslandsprincipen, som tillämpas på överföring till allmänheten av gränsöverskridande tjänster som är anknutna till radio- och televisionsprogram. Med anknutna tjänster avses bl.a. så kallade catch up-tjänster, och med den nya bestämmelsen försöker man göra det lättare att erbjuda sådana inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Med ursprungslandsprincipen avses att en sändning ska anses ske endast i den medlemsstat där sändarföretaget är etablerat. Tillståndet omfattar dock hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om man inte avtalat om annat. Tillämpandet av principen har begränsats endast till nyhets- eller aktualitetsprogram eller till produktioner som sändarföretaget självt finansierat.
I onlinesändningsdirektivet föreskrivs därtill om situationer där sändarföretaget överför programbärande signaler till en signaldistributör utan att självt samtidigt sända dessa programbärande signaler direkt till allmänheten. Denna sändningsmetod kallas direktinjicering (direct injection), och både sändarföretaget och signaldistributören anses tillsammans ansvara för överföringen av programinnehållet till allmänheten. Bestämmelsen har genomförts genom den nya 50 f §. I Finland har denna metod tills vidare inte använts, men med tanke på framtiden fogade man dock till lagen en avtalslicensbestämmelse som underlättar licensiering av sådan verksamhet (25 m §). Kulturutskottet fogade till bestämmelsen även en precisering som möjliggör direkta avtal.